Ja och så ska man sova ???
Det vart tårar och kramar den kvällen, sen ska man ju sova också...... man var sjukt trött men sova det går ju inte. Det är på kvällarna när man lagt sig som tankarna kommer.
Rotade i medicinskåpet och hittade sömntabletter.....kollade på förpackningen och de hade gått ut för någon månad sedan.
Jag fick de utskrivna för över två år sedan, när jag gick på höga doser av kortison och var bildligt talat som en duracellkanin, är inte så speciellt förtjust att ta vare sig sömntabletter eller starkare smärtlindring, jag vill ha kontroll och tycker att jag tappar den kontrollen totalt.
Tog en tablett iallafall och vi gick till sängs, somnade efter ett tag och vaknade tidigt. Bengt åkte på jobbet och hundarna till hunddagis... innan han åkte så sa jag att berätta till vem du vill detta är inte en isolerad händelse utan den drabbar alla nära runt om.
Okej, dax att ta tag i dagen, först måste jag meddela min chef om vad som hänt, ska jag ringa eller och när passar det att lämna ett sånt besked? Många tankar snurrar nu, och inte helt logiska är dem heller. Jag bestämde mig för att skicka ett sms..... eftersom jag vet att hon nästan alltid är runt folk och så vidare kändes det som ett bra eller jag trodde det var det bästa valet.
Men hur skriver man? Jag började med att be om ursäkt för att jag lämnar ett sånt meddelande via sms..... och vad laddat det var att säga eller skriva tumörer eller cancer, tårarna rann på en gång.
Det vart det längsta sms jag skrivit tror jag, men denna chef är en helt fantastisk människa, omhändertagande och så förstående.
Fick svar efter ett tag..... Min älskade Lotta! Gör vad som helst för dig, när vi vet mer och du är redo så säger vi till de andra, så det stannar hos mig så länge, och en massa hjärtan.
Och nu rann tårarna igen.
Jaha tänkte jag efter en stund...... hur lägger man upp det här, mina älskade söner Robin och Marcus måste informeras inom kort, Bengts dotter Elin skall också så klart informeras, Lilla mamma skall också informeras....Syrran ska jag också informera.. Men hur och vad informerar jag ..... det snurrade i huvudet, jag vet ju inte så mycket runt cancern än..... förutom att den finns och den största tumören är 5cm.
Jag hade önskat att läkaren eller sjuksköterskan ringt upp dagen efter beskedet och kollat att jag tagit till den informationen jag hade fått kvällen innan, det hade inte vart så dumt just nu.
Började med att ringa in och få nytt recept på sömntabletter.
Sen googlade jag..... och det första man får upp om man googlar levercancer är ....överlevnad 3 - 5 månader. Jag vet att det är urdumt att googla men ändå gör man det.
Valde att läsa på 1177 sida om levercancer och det finns olika behandlingar, som skära bort en bit av levern där tumörerna finns eller transplantation eller spruta in cellgifter direkt i tumörerna...... börjar känna mig hoppfull trots allt.
Vad jag gjorde resten av dagen vet jag inte, mamma ringde och frågade hur det gått och om jag hade fått någon hjälp....Jag ljög och sa nja det är ju kö så jag ska på röntgen nästa vecka och se vad som är inflammerat.
Kvällen kom och Bengt kom hem och berättade att han hade brutet ihop på jobbet och berättat för dem, vilket är superbra tycker jag! Då vet de om det och kan hålla koll på han, känns skönt, vi grät och kramades igen.
Ringde till min syster Marie vi har inte samma åsikter om saker och ting ibland, och vi kan diskutrera väldigt livligt. Men när det gäller så är det henne jag ringer och jag vet att hon släpper allt och bara finns där och roddar. Skulle inte byta ut henne för att i världen.
vi bestämde att hon skall följa med till mamma, och hon undrade om jag ville att hon skulle vara med när jag berättade för barnen, men det vill jag göra själv, och det förstod hon, men då sa hon att hon ringer till våran bror som bor i Norge, och den närmaste släkten vilket jag var enormt tacksam för...... När vi skulle avsluta samtalet så hörde jag henne gråta och då började jag med.
