När en vecka kändes som ett helt fucking år....
Det började att sjunka in men fortfarande så var det svårt att säga cancer och tumörer, det kanske så det är för de flesta, jag har absolut ingen aning.
Det var full rulle och helt stiljte denna vecka, dels skulle man se till att de närmast anhöriga skulle få veta och det måste ske fort så det inte kom från någon annan....
Beng min fantastiskt snälla make, stöttar och kramar och bara finns där. Jäklar i min låda vad roligt vi har haft och har.
Vi har så lätt till skratt och kan se det komiska i det mesta. Älskar honom så mycket att det är svårt att beskriva med ord.
Vi bestämde att pojkarna skulle få veta så fort som möjligt, mamma skulle Marie och jag åka till efter jag har varit på läkarbesöket så jag kan ge henne så mycket information jag bara kan, och inte säga jag vet inte.
Elin tänkte vi också informera denna vecka, men vi vart lite frågande, hon är ju gravid ....väldigt gravid. Vi ställer inte till med något nu, sätter igång värkar eller så..... ja man får konstiga tankar.
Det var otroligt jobbigt att berätta för alla nära, och när Robin och Marcus kom hit så visste jag inte hur jag skulle inleda och ge beskedet för dem. Men det kom bara och det vart tårar och kramar.
Äskar dem hur mycket som helst!
Nu gav jag klartecken att de kan informera mina kollegor, många varma hälsningar kom på sms och mess, det var rörande och värmande och så fint.
Det var en vecka som gick såååå långsamt och humöret åkte upp och ned.
'När det blev helg så bad vi Elin och hennes fru Erika skulle komma hem till oss, och vi berättade för dem och tårar rann och vi kramades och berättade att vi kommer veta mer efter läkarbesöket.
Vilken fucking jävla vecka, den var så rörig och kladdig så jag kommer inte riktigt ihåg hur och när jag berättade men nu var alla informerad....... utom mamma än