Oktober den 13 2020..... det datumet glömmer jag nog aldrig.....
Klockan 14.10 skulle jag infinna mig på röntgen för att göra en CT med kontrast. Jag tog bilen och tänkte att detta kommer att gå fort och var där strax efter 13.30. Behövde inte vänta så länge innan det var min tur.
Det tog längre tid väl inne på röntgen, jag har ju fått tagit ganska ofta prover pga min lungsjukdom och det innebär att mina blodådrer inte är vad de varit, numer säger de inte att de är helt perfekt att sticka i...... nä nu håller även de på rasa. Och vid kontrast är nålen något tjockare också.
De började på vänstra armvecket.
Oj oj sa sjuksköterskan vad ärriga ådror och svårstucken du är, men provade och den gick sönder, flyttade över till högra armvecket ...ojoj lika där....och den sprack också.
Nä men då får vi tyvärr ta i handen.....Å där satt den sen gick själva röntgen fort.
Jag skulle tillbaka till akuten fick jag meddelande om, okej..... jaha sa jag och gick dit kom in och fick ett säng..... kändes konstigt. Jag var ju inställd på att de skulle komma och säga .... Ja det visar inflamationer igen så vi höjer kortisonet igen. Vilket inte gör mig på något strålande humör, har ju förutom gått upp i vikt en hel del och vågar hade äntligen börjat krypa ner efter att jag sänkt dosen sakta men säkert, och haft hela registret av biverkningar och vill så klart inte börja om med dem igen.
Nog för att jag var och är så fruktansvärt trött att jag inte tål mig själv och feber som pendlar och ont i magen men att ta upp en sängplats på akuten kändes onödigt.
Efter ett tag kom en vänlig själ som undrade om jag vill ha kaffe och en macka .... ja nu var klockan närmare 17 så det skulle inte vara så tokigt, men i min hjärna skulle jag hem snart. Men tackade ja till erbjudandet.
Det var inte så tokigt trots allt, var mer hungrig än jag trodde.
Strax efter kom de och meddelade att de behövde sängen jag låg i, men absolut inget problem svarade jag och blev hänvisad till ett litet fyrkantigt rum, hann läsa på skylten utanför rummet.... Samtalsrum.
Efter suttit en stund i den lilla röda soffan som stoppningen hade bara gett upp så det kändes som jag satt på ett golv, kom en ung kvinnlig sköterska in och meddelade att det kommer ta någon timme till eftersom de inte fått svaren från CT röntgen än.
Men nu har det gått två timmar till.... och migränen började göra sig påmind, samt att jag började bli mer och mer irriterad och lite smågrinig..... Vadå ta flera timmar innan svar kommer från CT, vi lever i 2020 och det är en fil som skall skickas.....Hur svårt kan det vara..... och kan jag bara inte få åka hem så kan de väl ringa mig och meddela hur mycket av kortisonet som skall höjas....Nu gör huvudet riktigt ont.
Tittade runt i rummet och hade valt att ha dörren öppen eftersom det kändes som man satt i ett skåp, tittade på de slitna väggarna, och de deprimerande tavlorna som hängde på väggarna.
Men ....tänkte jag ....den här platsen kan väl inte vara optimal att få ett tråkigt besked, och undrade hur många som hade mottagit ett sånt besked just i detta rum.
Varför kan de inte göra det mer tryggt och varmt .... och belastar absolut inte personalen på golvet här på akuten, utan tänker på de som sitter och bestämmer på något kontor här i byggnaden.
Nu hade även illamåendet gjort entre tillsammans med migränen....jippie.... klev upp och kollade hur nära jag hade till en toalett utifall det skulle behövas.
Nu hade klockan passerat 19.... och då kom det två läkare in i rummet en kvinnlig och en manlig.....satt sig i stolarna mitt mot mig och småpratade om mitt arbete och undrade om jag var ensam här på sjukhuset.
Ja det är ju corona tider så vi följde restriktioner och ..... ja jag är ensam här.
Det är ju inte så bra att du är ensam här, sa den manliga läkaren och nu vart förvirringen total!
Det vart en konstpaus som verkade vara i oändlighet.
Den manliga läkaren harklade sig lågt och frågade om jag har någon i släkten som har cancer?
Det snurrade i huvudet och tinningarna pulserade av migränen, jo ja det har jag väl..... nämnde några släktingar.
Mmmm och så kom en följdfråga.....någon som är närmare.....
Jo så klart, pappa han hade prostatacancer svarade jag och måste sett verkligen förvirrad ut nu.
Konstpaus igen....
Jo vi har nu sett på din röntgen och jag har även konsulterat med en annan läkare och vi är säker som vi kan vara i detta skede, att du har några tumörer på levern och den största är ca 5 cm.
Konstpaus.....
Okej ...fick jag fram till slut.
Det är inte så vanligt fortsatte han, att man endast har cancer i levern utan det brukar komma från tex vanligast tjocktarmen.
Konstpaus.
Det surrade i min mobil, sneglade och såg att det var maken som undrade hur länge jag skulle behöva vänta och undrade om de sagt något än.
Då brast tårarna för mig, insåg att nu ska jag åka hem och berätta detta för honom, men hur och vad säger man och hur inleder man en sådan nyhet?
De började prata igen, vi förstår att det är mycket att ta in och vi behöver ta några blodprover innan du åker hem, kan du köra hem?
Jo ja .... det är klart jag kan svarade jag.... det ska gå bra.
Kan jag möjligtvis få en nässprej mot migrän frågade jag?
Vi skall se vad vi kan göra och de försvann ut ur det minimala rummet med de slita väggarna och nedsuttna röda sofforna.
Jaha ovan vad gör jag nu och vad händer, de pratade länge än så här men kommer inte ihåg riktigt vad de sa..... återbesök, kontaktad av läkare inom den närmsta tiden.......hmmm tårarna var nu borta och kände mig bara tom.
In kom en manlig sköterska med sig hade han migränspray och provrör...... det var cancerprover som skulle tas, se vart och hur mycket som spridit sig i kroppen......
När det var klart så tackade jag och gick med raska steg ut ur sjukhuset.