lottalagerqvist.blogg.se

Nu vart det äntligen måndag den 23/11 och det var dax för mitt efterlängtade besök hos Onkologen. 

 

Klockan 10 ska jag träffa läkaren och klockan 11 ska jag träffa kontaktsköterskan . 

Jag hade planerat min klädsel ville nästan klä upp mig, hade bestämt att ha byxor i skinnimitation och en stickad svart mönstrad klänning som jag aldrig använt ... men så vart det inte..... hatar när något trycker och klämmer över magen, det gör ont helt enkelt.....Så min outfit för dagen vart stretchjeans svarta och en beige topp med puffärmar, så halvuppklädd vart jag iallafal.

 

Bengt hämtade min syster Marie som jobbat natten på sjukhuset runt 7.30, hon skulle passa Diezel eftersom han har vart lite hängig och ont i benen.

Diezel vart ju helt galen och for runt henne i glädjeyra när hon klev in genorm dörren. Vi drack kaffe och satt och pratade en stund och sen gick Marie och la sig, 

 

Klockan nästan kröp fram och jag började göra mig i ordning la en omsorgsfull makeup och klädde mig ...tadaaaa klar!

Men min levercancer gör att jag får som vallningar och hela håret blir blött och små rännilar av svett brukar rinna ner i mitt ansikte och så klart skulle en sån vallning komma nu....

Men för i helvete, inte nu när jag har målat mig sa jag när jag kom in i vardagsrummet där Bengt satt, gick med en papperstuss och baddade efter hårfästet.....

Bengt fattade ingenting...vadå inte nu??? Sen såg han.... Oj sa han, sen började han skratta lite, jag måste sett väldigt desperat ut och kämpade att rädda  makeupen 

 

Vi åkte mot sjukhuset runt 9.30, anmälde mig i receptionen och gick mot hiss 2.

Kom upp till avdelningen/ mottagningen och anmälde mig hos deras reception, fick svara på Coronafrågor, feber? förkylningssymtom? Osv. 

Vi klarade testet och blev hänvisad till väntrummet längre in på mottagninge, det var en behaglig känsla i väntrummet, jag gillade de varma diskreta färgerna, radion med musik som hördes i bakgrunden, samt att det fanns ett akvarium som var fullt av små färgglada små fiskar i olika arter, det är så rogivande att titta på akvariefiskar tycker jag, men skulle nog inte vilja ha ett själv......Placeringen på akvariet var perfekt i rummet, vart du än satt så kunde man vila ögonen på det.

 

Tiden masade sig fram, jag tittade på broschyrer som fanns om olika cancersorter och föreningar, bröstcancerföreningen dominerade, men vad de har kommit långt både med insamlingar och info och framförallt behandlingar, så hatten av!

Det fanns en del som satt i väntrummet och jag tittade runt och började fundera på vad har de för cancer. Helt oväsentligt igentligen men svårt att låta bli.

 

Klockan 10.10 kom en kvinna och frågade om jag heter Lagerqvist?

Hon såg så vänlig ut och en sån person som man bara gillar på en gång innan man ens pratat med henne.

Japp det är jag, svarade jag och började resa mig och ta fram kryckan och väskan, jackan hade jag redan lastat på Bengt.

Hon log och sa att vi skulle följa med henne till ett undersökningsrummet medans vi gick vände hon sig till Bengt och log vänligt och frågade om han är maken

Ja det är jag och Bengt heter jag.

Vi blev hänvisad till två stolar där vi skulle sitta, Bengt satt en aning längre bak än vad jag gjode, jag kunde därför inte se hans ansikte i ögonvrån utan måste vrida på huvudet, undra om det var någon anledning av den placeringen tänkte jag.

 

Maria som min läkare heter startade upp sin PC och vände sig till oss, och frågade vad jag vet och vilken information jag hade fått från kirurgen

Jag berättade om det sista besöket på kirurgen och att jag visste att det inte gick att operera, sen var väl det samtalet inte det bästa på kirurgen och den läkaren svarade jag, så jag hade valt att vänta på all info tills jag kom hit.

Maria nickade och sa att hon förstod 

Men sen är det så, började jag igen ... jag är en stalker av min journa på 1177 så jag har fått min information där.

Maria log varmt och sa att hon förstod och att hon skulle gjort samma sak.

Ja sa jag det är väl kanske på gott och ont eftersom man inte kan sjuktermer osv, men jag googlar efter det jag inte förstår, och är det luddigt iallafall så släpper jag det och väntar tills detta tillfälle,.

Hon börjar sakta och stabilt med blicken fäst på oss och tog små korta pauser för att se att vi tar oss till den informationen vi får och säger flera gånger att idag är det väldigt mycket information så säg till om det är något ni funderar över, ställ frågor... ni kommer även få papper med er hem med information  och efter vi har pratat så ska ni få träffa kontaktsköterskan Ann.

 

Okej Ann-Charlotte du har cancer och som du vet sitter den i lever och gallgången, och är aggressiv och går ej att bota....

Jag nickar till svar att jag förstår och avbryter henne med, jag måste bara säga en sak sa jag.

Självklart svarar Maria

Jo detta bestämde jag igår kväll,

och jag vill oavsett inte veta hur lång tid jag har kvar, inte nu och inte senare heller.

I min värld så blir det som att sitta i en dödscell och ha en almanacka framför sig som man skall kryssa dagar, det är inget för mig, jag menar jag lär ju märka det ändå resonerar jag och jag vill inte ta bort focus på leva, nä den informationen klarar jag mig utan och det är inget för mig, berättade jag

 

Nu var det skönt att besöksstolarna inte stod så man kunde se Bengt i ögonvrån, jag kände hans närvaro och det är så skönt att ha honom med på så mycket som möjligt man får pga Corona, han är ett enormt stöd, mer än han någonsin kan förstå. Jag har verkligen världens bästa make, älskar honom så mycket.

Bengt visste förvisso vad jag ville, det hade jag sagt dagen innan, men han förstog inte just då varför jag ville ha det så...

Ann tittade lika lugnt på mig som tidigare och sa, men självklart jag fyller i det i din journal så att alla vet det.

 

Inga beslut eller reaktioner är rätt eller fel, vi är alla olika...det bara är så.

 

Vi fortsatte samtalet och Maria sa att eftersom mina värden i övrigt var så pass bra trots omständigheterna så kan de om jag vill, sätta in en aggressiv cytostatikabehandling och försöka få tumörerna minska.

De kunde inte börja köra på 100% utan de startar på ca 80% och det beror på min lungsjukdom, de måste förvissa sig om att lungorna klarar av den tuffa behandlingen.

Sen berättade hon om biverkningar med behandlingen och bla kommer jag kanske förlora mitt hår...

Men det gör inget svarade jag, jag har så jobbigt nu med dessa vallningar och ständigt blött hår pga så det kan till och med vara skönt. 

Okej svarade Maria så bra, och informerade mig om att de kommer skriva en remiss på peruk och den summan är på 6000, 

Maria behövde lämna rummet för att gå och ta reda på om det kommit in på apoteket långtidsverkande Morfin, det har tydligen vart slut på alla apotek ett tag

Kommer strax tillbaka och så gick hon...

 

Då vände jag mig om och tittade på Bengt och såg då att tårarna rann utmed hans kinder....

Onej sa jag nu börjar ju jag med och då blir jag ju randig som en tvättbjörn pga makeupen, och tårarna rann så klart. Vi skrattade och grät.

Och jag smekte Bengt över kinden och sa att det är okej, vi visste ju vad som skulle komma.....

Ja visst sa Bengt men nu är det så definitiv och nu fattar jag vad du menar med att utelämna tidsramen, det var faktiskt ett bra beslut.

Vi grät fortfarande när Maria kom tillbaka på rummet, hon satte sig ner och lät oss bara vara, men man kände verkligen att hon var där! Så närvarande fast hon inte sa något, så skönt.

Äntligen en läkare som förstår och hon är verkligen på rätt ställe! Och vi har sån tur att vi fick henne som vår läkare.

Jag bestämde mig för att gå igenom behandlingen

Bra sa Maria, då kör vi och jag beställer långtidsverkande smärtlindring men det blir Oxycodone både långtidsverkande och snabbverkande och alvedon skulle jag sluta med på en gång för leverns skull, och smärtlindrin skulle ställas in så jag skulle börja med lägre dos 

Okej inga problem nu kör vi...svarade jag

 

Precis när vi skulle gå ut ur rummet så vände jag mig om till Maria

Jo...sa jag, kan jag få se bilderna på mina tumörer?

Jag hörde Bengt ...va?

Jo men jag vill se skiten som vill ha ihjäl mig, kolla på vad jag ska hata....skrattade jag lite lätt...

Maria svarade jo men självklart, det hade jag velat gjort också....

Och där var de! Jag tittade på bilderna på skärmen och ....hmmm sa jag, då vet jag, Tack Maria sa jag och vi gick ut för att prata med kontaktsköterskan Ann......

Men om besöket hos Ann berättar jag senare, hon är lika fantastik som Maria

Vi har sån tur att vi har dem ...