lottalagerqvist.blogg.se

Jag hoppar fram i händelserna så jag skall komma ikapp med tiden.

 

Tisdagen den 10 november kl 8.30 skulle jag infinna mig på Somatiska Behandlingsenheten, och jag ska vara fastande sedan kl 24 och inga tabletter skulle tas på morgonen.

 

Vi var där en aning tidigare, och parkerade på parkeringen utanför mellan lung och infektion.

Jag visste exakt vart Somatiska låg, de hade samma ingång som lungmottagningen som jag besökt så många gånger de senaste åren.

Men då visste jag inte vad de sysslade med på Somatiska, sett skylten och patienter som rullat ut och in på britsar.... Men nu vet jag vad de bland annat gör, och det är mer behandlingar än biopsi.

 

Bengt frågade mig när vi satt i bilen, är du nervös?

Nä jag vet inte riktigt vad jag är, vill nog bara ha det överstökat, tror jag.

Han kan inte följa med mig pga coronatider, men jag hade nog avböjt ändå och tyckt det skulle vara onödigt..

Då var det dax att gå in, blev vänligt bemött av en sjuksyster som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på , men hon var vänligheten själv.

Fick byta om till sjukhuskläder , och tilldelad en brits, orange plastad dyna men grönt tyg till lakan och ett blårandigt täcke. Hon förklarade vad som skulle ske medans hon höjde upp huvudändan.

Jag visste om själva proceduren eftersom jag läst all fakta om själva biopsin, men lyssnade och nickade instämmande

 

Jag hade vansinnigt ont i ryggen och vid gallan och tänkte hur fan ska jag kunna ligga helt stilla på rygg med denna värk.

Till slut frågade jag om jag kan ta mina morfintabletter direkt efter de gjort operationen, Men de kan du ta nu lilla vän svarade hon, det är endast de tabletter och medicin som kan orsaka blödning du inte får ta.

 

Nu var det endast några ynkliga minuter kvar till ingreppet och jag tog tabletteerna med en minimal klunk vatten, funderade om de skall hinna börja verka innan jag åker iväg.

 

Nu var det dax, att rulla iväg till röntgen där de utför biopsin och kör ultraljud samtidigt så de vet vart de skall hämta provet. Ännu en jättetrevlig sköterska tog emot mig och fixade och ställde allt iordning och fast hon både sa sitt namn och jag läste på hennes namnskylt som satt fast på rocken, så minns jag inte hennes namn.

 

Läkaren kom in och presenterade sig och även om jag skulle kommit ihåg hans namn skulle jag sannerligen inte kunna stava det.

Han var trevlig och gick igenom hela processen om vad som kommer att ske bit för bit, och betonade hur viktigt det är att jag verkligen ligger stilla och när de ger mig sprutan och tar provet, så får jag hålla andan, eftersom levern rör sig vid andetag så är det stor risk att de kan rispa och sticka fel.

Jag nickade och var nästan så nära att fråga om det har hänt någon gång?

Men valde att vara tyst och lyssna och nicka och säga att jag förstår.

 

De sänkte huvudändan och jag låg plant, och ryggen gav sig tillkänna på direkten, alltså har inte tabletterna börjat verka än.

 

Han tog fram ultraljudet och började undersöka min mage, och satan vad det gjorde ont, han måste ju trycka ner den så klart, och min galla är full av stenar och de har inte kunnat operera bort den tyvärr pga kortisonet jag ätit nu i över 2 år.

Jag blundade och försökte tänka på allt annat, stränder, resor, stugan ja allt möjligt och andades in genom näsan och ut genom mun.

 

Men då känner jag en hand i min och den handen börjar smeka min handrygg på ett lugnande och vänligt sätt, och det var mer än jag klarar av .... tårarna rann och läkaren så chockad ut.

Och förklarade att de kan inte göra ingreppet om jag inte var stilla.

 

Jag förklarade att det gör ont, och om gallan men han hade redan sett min överfulla gallblåsa och förstod att det gjorde ont. Det är ingen fara svarade jag, jag kommer att vara stilla det bara vart överväldigande, man kan ju inte säga att det är bland annat av vänlighet.

 

Han tittade skeptiskt på mig och jag fick kontroll över värk och bubblande känslor, man är lite utlämnad.

 

Okej sa han nu kör vi, är det okej? Ja kör på bara svarade jag.

 

Fram kom nålen som var nog den längsta nål jag sett, och den skall ner i levern för att bedövas, men varför bedövar man ett organ som är utan känsel?

Jag valde att inte ställa den frågan heller.

 

Det sved till en aning och jag höll andan medans han la bedövningen, det gick bra

Sen skulle huden på magen bedövas, så de kan lägga ett litet snitt med skalpell, det sved mer men även det gick bra,

Sen var det dax att göra det lilla snittet som inte kändes, sen ner med röret som skulle ta prover, och när de tar ett prov så klickar det till ganska högt, och två prover tog han och jag höll andan och det gick bra, kändes absolut ingenting och jag menar verkligen att det kändes ingenting.

Sen var det klart, han visade proverna som låg i en liten burk med vätska, det såg ut som minimala maskar till och med maggot är mycket större.

Oj det var litet sa jag imponerande och inget kändes det heller

Läkaren skrattade till, ja vi vet ju att det inte känns men patienterna vet ju inte det förren efteråt.

 

Äntligen så var det gjort och nu tillbaka till Somatiska och ligga plant i några timmar för blödningsrisken, men det gjorde inget, nu hade tabletterna börjat fungera så jag hade inge ont och var ganska trött.