Riv av plåstret...... är svårare ibland än man tror.
Kommer! Det var det enda jag skrev, visste inte vad jag skulle skriva och ännu mindre vad och hur ska jag säga.....hur inleder man.....Jo jag har cancer, ska vi äta nu?
La i växeln och körde hemåt, hade bestämt innan att inte överstiga 90-100 ute på motorvägen så att jag skulle ha koll.....Jo eller hur....jag har inget minne av hemresan jag körde nog som en robot.
I min värld skulle jag vara saklig och berätta den informationen jag kommer ihåg, så bestämde jag mig för.
Kommer hem parkerar, kliver ut, tar ut väskan slår igen bildörren och hör våra underbara små hundar börjar skälla inne..... Tar ett djupt andetag och går in.
Maken som har ett namn Bengt, står och fixar middagen som vart extremt sent idag.....Hej säger han glatt, hur gick det varför tog det sån tid.....?
Jag gick förbi och sa vänta jag ska bara ta lite luft, jag är så varm...och gick ut på altanen, står där och tittar på honom när han steker torsken och visslar samtidigt..... Nä tänker jag det är väl bara att riva av det förbannade plåstret!!!
Kommer in igen och åter igen frågar Bengt, men hur gick det, vart det höjning av kortisonet igen?
Nä svarar jag och tittar på honom och säger Jag har fått tum....örer på levern, sen brast det.....
Vi båda gråter och kramas, och Bengt säger flera gånger, va fan!
Vi hämtar igen oss och sätter oss för att äta, aptiten är borta men vi äter ändå.. Jag berättar om hela besöket och vi gråter mellan varven.
Vad händer nu? Frågar Bengt och tänkte närmast på behandlingar och undersökningar.
Jag tänkte....Ja vad fan händer nu?